När jag var 6 år flyttade från Huskvarna till en liten by på landet, ett litet torp helt omodernt, inget vatten eller toa inomhus.
Det var rena paradiset för mamma och pappa, men inte för mig, inte till en början iallafall.
I stora staden fanns det knappt en enda fluga, så jag var livrädd för allt vad småkryp hette, men jag vande mig snabbt.
Snart samlade jag på råttungar som kom fram när farfar Klas tröskade säd med hästen Balder (ardenner), trodde att jag skulle få dem att överleva, men som sagt det gick inget vidare.
Det var en mycket lycklig tid denna första sommar som jag fick äran att uppleva, varmt och skönt, fullt av smultron överallt, jag upptäckte skogens alla hemligheter, fantasi hade jag gott om så jag lekte mest för mig själv.
Jag har alltid varit intresserad av allt som varit mystiskt, tomtar och troll och skogens härliga talande tystnad och doften av skorg, förutom vinden som rör till det bland löv och barr träd, jag praktisk taget bodde i skogen.
Det flyttade in lite djur i mitt liv också en katt vid namn Tussie som fick kattungar eftersom vi hade ladugård så gjorde det ju inget att katten blev fler, vi hade ungdjur, grisar en höna som jag fick utav farmor Signe Maria, hönan fick heta Pärla, det var en liten dvärg höna, jag fick också en get som jag döpte till Malin.
Nu var det inte det som jag egentligen skulle berätta om utan om GUBBEN på STENEN.
Ofta när jag var ute och lekte, så såg jag en tjock liten gubbe som satt på en sten på andra sidan vägen.
Han bara satt där och skrattade så magen hoppade och jag trodde att han skrattade åt mej, oftast sprang jag in till mamma och skrek åt henne att hon skulle skynda sej ut och titta på gubben, men när hon kom ut så var han inte där.
Detta hände så ofta att mamma blev arg på mej, sa åt mej att sluta att ljuga och lura henne så, hon hade minsann annat att göra än att spring ut i tid och otid.
Så en kväll tog hon upp detta med pappa vid middagsbordet, hon sa att jag var omöjlig med att ljuga och luras om detta.
Pappa frågade om jag kunde beskriva gubben, kan jag väl sa jag, han är inte så lång, väldigt tjock, han har sådan där väst som farfar Klas har, blåbyxor med hängsle, han har tjocka kinder som är jätte röda och det enda han kan är att skratta så den stora magen hoppar sa jag.
Pappa blev blek, han slutade att äta av middagen, så vänder pappa sej till mamma och sa att det är visst inget påhitt från min sida.
Det bodde faktiskt en gubbe i en liten stuga på andra sidan vägen, för ganska längesedan sa pappa, han mindes gubben sedan han var barn.
Gubben kallades för blåsaren, varför vet inte jag eller så kommer jag inte ihåg vad pappa sa om detta, men jag kunde beskriva gubben i detalj så pappa sa att jag ser mer än andra gör, detta får du aldrig nonchalera sa pappa till mamma, hon har gåvan.
Tack!! pappa för de orden.
