Hej Anna!
Jag fick en ingivelse att sätta mig ner och skriva till dig.
Detta är ett brev och min känsla att det kommer från Mattias.
Så här lyder det.
Glöm inte bort att plocka bort russinen ur kakan. För jag gillar inte russin.
Ibland gör jag saker mer komplicerade än jag behöver och så har jag alltid gjort.
Jag har svårt att fokusera på en sak i taget och låter hela tiden hjärnan springa ifrån mig.
Jag ser allt i svart eller vitt och många gånger blir det en gråskala.
Jag tycker livet är svårt och har många gånger undrat om detta är allt.
Jag ser och jag vet att har så mycket att känna tacksamhet för, men ändå så känner jag så mycket sorg och en saknad.
En saknad som jag inte lyckas fylla.
Jag kan sticka huvudet i sanden och låtsas att det inte finns. Att det jag hörde inte är sant, men det var det.
Jag vet att det jag gjorde har satt djupa sår och stora ärr men jag klarade inte mer.
Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur. Jag har kämpat i många år och undkommit, men den här gången fanns det inget som riktigt kunde stoppa mig.
Jag ber tusen gånger om ursäkt för allt jag skapat och åsamkat jag har många gånger försök dölja för andra och har nog gjort ett jävligt bra jobb med det, men till sist kom det ifatt mig.
Jag varken ville eller orkade hålla uppe den fasaden, som jag jobbat med .
Du ska veta att jag är dig evigt tacksam, för allt du har gjort för mig. Du har många gånger själv haft ett helvete på jorden och ändå alltid sett det bästa för mig.
Även om jag inte var redo att lyssna eller rättare sagt, jag valde att inte lyssna där och då.
Min önskan är nu att alla får gå vidare med sina liv.
Det är precis som det ska vara.
Jag har det bra och mitt hjärta är stilla.
Jag behöver inte längre leta efter ”min plats” då den är här och över allt.
Jag finns över allt och kan se och höra. Mina känslor är stilla, lugna och i harmoni.
Även om jag mot din vilja tar mej en jäkel ibland (Skrattar)
Jag lever och mår gott på min plats i livet.
Kramar till mamma
